EMELIE.

En sak har jag lärt mig här i livet: nöj dig aldrig. Vill man vara bäst, en vinnare, får man aldrig bli nöjd. Att nöja sig är det största hotet mot ständig utveckling och viljan att förbättra sig.
Kanske är detta anledningen till att jag så lätt blir uttråkad och vill hitta på något nytt. Kanske är detta också anledningen till att jag känner mig kvävd i den här staden och kanske är det anledningen till att jag, igår på åbryggan fick en form av panik och ville bort. Bort här ifrån innan jag är fast. Fast för alltid, i samma mönster, med samma människor och samma samma samma.
 
Att vara en randomtjej i eskilstuna kanske är vissas dröm, kul för er. Men inte för mig. Här får man inte utvecklas, man ska vara samma person som när man var 15. Men man kommer inte vara det för alltid. Hoppas jag. Dock vet jag flera som är det. De är exakt samma som när de var 15-16 och ärligt tala är detta skrämmande att se.
Nästan lika skrämmande som att en känd etunaslut kommer fram till mej med ett stort leende:

- Hej Emelie! Hur är det? (huuur glad som helst)
- Ehhh.. hej. ( skeptisk)
- Vi spelade i samma lag förut! kommer du inte ihåg mig? (fortfarande glaaaad)
- eh va? lag..? (blond)
- du är väl emelie öberg? (konstaterande snarare än fråga)
- Ja. ( hell yeah, en fråga man kan svara på!)
- Ja men vi spelade ju i göksten tillsammans. Sandra... (otålig)
- Ja men guuud! förlåt, jag är så dålig på att känna igen folk! allt bra med dej? (falsk. vem är bruden, förutom det man vet via rykten)

Ja. Förutom detta bjöd gårdagen på en hel del garv, men jag antar att det inte är lika kul om man inte var där.

Hoppas det var kul i strängnäs också. SMIDARE SMIDARE... sjöng jag på vägen hem. för att hedra er utgång.
Hoppas det var gryymt i vås också. Nemeth är väl back in cucumberland om inte jag misstagit mig. Och snälla niiinisen, bespara oss INGA detaljer.
tjejkväll SNARAST?

LOVE.